elkawe

Jag älskar mina vänner, dom är guld värda, det är delen om att man blir vuxen som är jobbig. 

Jag tror att många kan förstå vad jag menar, känna igen vad jag känner liksom.. 

Jag är 26 år gammal, eller ung. Jag lever mitt liv ihop med världens finaste T. Och vi har tillsammans skapat två underbara döttrar på snart 5 och 3 år. 

Livet är bra, jag är nöjd i tillvaron med min familj, och mina vänner, men det är en sak som jag saknar från barndomen, eller egentligen tonåren. 

Om jag mår dåligt, över egentligen vad som helst, så bär jag det ofta själv. 

Varför? 

Jo, för jag vill inte berätta att jag mår dåligt om ingen frågar mig hur jag mår, förstår ni vad jag menar? 

I tonåren frågade jag mina vänner och dom mig "hur är de med dig?" "Hur mår du? "Är allt bra?" Osv. 

Jag gör det sällan idag, och likaså mina vänner. 

Problemet är att frågar man inte mig hur jag mår, så säger jag aldrig att jag behöver stöd. 

Idiotiskt kanske, men det är bara så jag fungerar. 

Jag tänker ofta "äsch jag klarar detta själv" men ibland gör jag inte det. 

De senaste 2 veckorna har varit sjukt tunga för mig, och ingen har frågat mig hur jag mår, så jag har varit ännu mer ledsen över det, tills jag insåg att jag har inte heller frågat mina vänner hur dom mår. Tänk om dom också mått dåligt eller mår dåligt. 

Jag har ställt in saker, inte närvarat för att jag mått dåligt, kommit på undanflykter pga mitt egna mående, egoism. 

När slutade jag fråga mina vänner hur dom mår? När slutade mina vänner fråga mig? 

Varför blev det så? 

Mycket i livet blir bättre med åren, men detta är något jag önskar hade varit annorlunda.